pmddendo

Efter all fakta, så finns det ju självklart allt känslomässigt.
Man kan inte jämföra sin smärta med någon annan smärta eftersom att alla upplever saker och ting olika.
Därför kan man heller aldrig säga att man har mer eller mindre ont än någon annan.

Det som är jobbigast för mig är PMDDn. Den påverkar hela mitt liv, alla mina relationer, jobb, fritidsintressen. Allt. Endometriosen är förvisso också jobbig. Med kramper, och olidlig smärta emellanåt.
Men på något sätt så vänjer jag mig vid smärtan, jag har alltid ont, och när man alltid har ont så vänjer man sig till slut. Det är så att när jag inte har ont så blir jag förvånad.

Det jobbigaste med PMDDn är att jag ibland blir så arg, irriterad, ledsen eller ofrånkomligt olycklig utan anledning. Sen blir jag arg på mig själv för att jag känner så utan anledning, och då eskalerar det bara.
Blir en enda ond cirkel.
Jag har väldigt svårt för att gråta, skrika eller ställa till en scen framför folk. Så det händer ofta att jag bara är tyst, eller går därifrån på jobbet t.ex. För att istället komma hem, ligga i fosterställning i flera timmar och bara gråta och skrika att jag inte orkar mer. Att jag inte vill mer nu. För det känns verkligen så ibland, att jag inte vill mer. Jag kan ofta inte se min framtid alls, jag kan inte ens föreställa mig min framtid. Det är relativt läskigt, men jag har vant mig vid det också. Den ofrånkomliga känslan av tomhet är värst. Att känna att nä fan, nu pallar jag fan inte mer. Jag vill inte dö, jag skulle aldrig ta livet av mig eftersom att jag tycker att det är otroligt fegt. Men ibland så vill jag faktiskt bara inte leva. Inte dö heller. Bara upphöra att existera ibland.
Jag har lättare för att bli arg på okända människor, människor som jag inte känner. Eftersom att jag inte riktigt behöver hantera skuldkänslorna på samma sätt då. Varenda gång jag skriker på någon, eller blir arg på någon på grund av min PMDD så får jag såna extrema skuldkänslor, vilket resulterar i ännu mer vädelöshetskänslor. När jag har min PMDD period, så hittar jag ingenting med mig själv som är bra. Ingenting. Jag hatar alla mina kläder, jag hatar mitt hår, jag hatar alla som pratar för mycket. Jag hatar folk som sitter för nära i tunnelbanan, jag hatar folk som hostar rakt ut. Jag hatar folk som smaskar, jag hatar folk som klagar. Allt hatar jag, men inte alla. Eftersom att jag har haft det här sen jag kan minnas så har jag lärt mig att hantera det till viss del. Vissa månader går det dock inte. Det har gått så långt vissa månader att jag har tömt hela frysen på kött, och bara frossat. Eller att jag har sett saker som inte finns och skurit mig på diverse ställen för att bli av med tomhetskänslorna. Det är hemskt, fruktansvärt och det går inte att bota. Jag kommer att få ha det såhär tills jag kommer i klimakteriet. Om 30 år ungefär.

Jag går i dagsläget på Citalopram, antidepressiv medicin för PMDDn (som jag inte tar, för att jag tror inte på att gå på en massa mediciner för att må bra, men återkommer till det i ett senare inlägg) och även diverse smärtstillande mediciner för smärtan vid mens för att klara av något som helst.

Jag är sjuk från jobbet varje månad, och jag var även sjuk från skolan varje månad när jag gick i skolan.